Jag har skrivit lite om det förut. Det där med hur humöret svänger med årstiderna, och hur amplituden ökat med stigande ålder. I år har det nått ett svårslaget rekord tror jag, säkert föranlett av flera samverkande faktorer. Vinterns nedsida var djup för min del, men nu, alltså, delar av mig är som ett barn på julafton. En katt i mars om man så vill, sprittande av iver att komma ut och springa runt och klättra upp i närmaste träd.
Jag var så less på kylan i år så jag började återigen fundera på om jag ens överlever en dylik vinter till utan bestående mentala men. Sen kom mars med värme och vårsol (för all del med tjällossning och tillhörande vattenläckor på jobbet också hehe). Man kan bli sprattlig för mindre. Men den här gången är det ju också i kombination med en intensiv insikt om att det är kort tid kvar till avresa nu. Den landade som en flygel i knät när kalendern slog om till just mars. Sen är ju mars, med förlov sagt, en vintermånad, så rätt vad det är blir det kallt igen och jag står där och hatar snön bara för att den inte smälter. Men ändå, glädje ska man alltid ta ut i förskott, det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan, och det kanske inte gör så mycket.
Ett 20-tal arbetsdagar kvar, 30 dagar kvar som landkrabbor innan vi flyttar ombord, och 60 dagar till avresa. Kapandet av en del rätt stora trossar till vardagslivet är helt enkelt nära förestående, och det bär med sig en mängd intressanta känslor. Rätt mycket nerv, rätt mycket pirrighet, stor tillförsikt och något djupare förväntansfullt, längtan tror jag. Hur ska det bli liksom? Är det så att vi blivit stora och ska ut i världen nu till slut? Jag kan inte minnas när det sist kändes så här, det har inte riktigt hänt i vuxen ålder tror jag. Kanske det påminner lite grann om när man väntade barn, som man/blivande far ska tilläggas, precis här och nu är det mesta ungefär som det brukar vara, men något stort, oundvikligt och livsomvälvande närmar sig snabbt. Spännande och omvälvande är bra ord i sammanhanget. I ärlighetens namn finns en liten underton av stress, vad har jag missat?
Lite research, pappersarbete och inköp är kvar, eller pågår, men inget större längre, i alla fall inte innan embarkering och säsongsuppstart av båten. Turistvisum till USA, försäkringar, sjökort till OpenCPN, en satellittelefon (Garmin InReach) och en hygglig fiskeutrustning för trolling är införskaffat. Sportfiskeboden i Viggbyholm levererar, bra gear och mycket kunnig vägledning från dem.
Första delen av rutten har vi också slutgiltigt spikat, vi inleder med Göta Kanal, både en trevlig delsträcka tänker vi och lika bra att värma upp med ett hyfsat antal slussar det första vi gör. Nytta och nöje i nån mening. Strandhugg och ett par dagar i Göteborg lär det bli, sen mest troligt utsidan Danmark ner till Holland. Kanalbåt i trakterna runt Edinburgh veckan efter midsommar är nästa bokade begivenhet. Lite udda kanske att segla till England, lämna båten och hyra en annan båt där, men den ska bli riktigt kul, åka runt på lite skotska kanaler i ett 20 meter långt kassaskåp, eller tågvagn på vattnet. Svärföräldrarna och barnen ansluter och hakar på den veckan. Som gammal maskiningenjör och vattenbyggare så ser jag fram emot The Falkirk Wheel, världens enda roterande båthiss, som likt ett pariserhjul med två stora baljor lyfter upp kanalbåtarna ca 25 meter mellan Forth&Clyde och Union Canal som binder ihop Glasgow och Edinburgh.
Mitt i all känsla av att vara en spratt-katt i mars så kan jag ändå inte låta bli att, något roat, undra om det inte blir lite antiklimax ändå, på ett lite skönt sätt? Jag menar, vi har planerat och fixat och donat i ett gäng år nu, rätt många år, är supertaggade och spända på att kasta loss, nerverna är lite ytligare, vi skjuter salut och fyrverkerier och konfetti och hej och hå och hela avresekommittén på 400 pers vinkar från kajen när vi åker iväg. Trumpeterna smattrar och flaggorna vajar i vinden. Inte ett öga är torrt. Ni fattar att jag gillar dramatik och överdrifter. I alla fall, sen åker man iväg. Och ankrar upp vid Grinda första kvällen. Där vi varit hundra gånger förut. Grinda är supernice, det är inte det. Men kanske att just den kvällen kommer att avdramatisera allting som jag känner just nu. Jag hoppas lite det. Det är kul att vara en mars-katt ibland, men i längden passar jag nog rätt bra som en 8 år gammal kastrerad hankatt. Kanske blir Grinda-kvällen lugnet efter paketöppningen på barndomens julaftnar, eller marskattens kvällsvila i soffan efter en intensiv dag av trädklättrande. Jag längtar dit. Grinda. Början.
Fair winds!
Skipper Henkster