Jag älskar Disneyfilmer, det gör vi båda två förresten. Under hela vår relation och äktenskap så har det hänt så många gånger att vi försökt hitta nån film att titta på som båda vill se, och det slutar ofta med en barnfilm, ofta Disney. Även på bio. Ice Age är en favorit med sina ikoniska karaktärer, och vad passar bättre än små paralleller till just den, nu när årets istid lider mot sitt slut, och vår kära ekorre från filmen, Scrat, äntligen får lite mer ro.

Snart där. På väg att flytta in och börja bo äntligen efter lång tids väntan. Varenda gång vi tittat till båten det sista halvåret har vi klappat lite extra på henne och sagt nåt i stil med ”Snart kommer vi, du behöver inte vara ensam länge till”. Nu händer det.

Det blir ju två rätt stora händelser på mindre än en vecka helt snart. Vi slutar jobba och blir officiellt frivilligt arbetslösa båda två, och dagar senare flyttar vi från lägenhet till segelbåt. Lite festligt att vara i krokarna runt 50, göra sig arbetslös och typ bostadslös båda två, medan döttrarna, i krokarna runt 20, är de som har fasta jobb och fasta adresser. Skönt att nån i familjen är lite mer ordentlig haha. Det där var ett skämt med en dos av allvar, det som är skönt är att de står stadigt på sina ben, och ger oss den tryggheten att kunna göra resan.

Påskfirandet blir en bra hållpunkt av normalitet mellan jobbavslut och båtflytt, vi ämnar oss till Väddö och hänga med familjerna ett par dagar innan flytt&fix-perioden startar, mysigt.

Åter till Scrat. Han ekorren ni vet. April-listan ombord är halvlång, med säsongsuppstart och testkörning av allting ombord. Allt stort och viktigt i övrigt är klart. Några nya installationer under hösten och vintern som vi inte hunnit lära oss ordentligt ännu, och det är ganska mycket allmänt vårrustande, och ett gäng mindre punkter på projektlistan som draggat fram till nu. Det är ju inte skitkul att båtfixa i 10 minusgrader så vi har väntat på varmare väder, men räknar ändå med att hinna med det vi behöver göra med ganska god marginal. Sen är det själva inflyttningen och få ordning och styr på grejer och vardagslogistik. Och man får väl inse också att klar blir man aldrig, det finns alltid lite mer att göra, vi övar oss ständigt på att hitta good enough. En balansgång mellan den perfektion som vi båda gillar och att skjuta upp eller bara avstå.

En insikt som kommit smygande är att projektlistan ombord lever lite sitt eget liv. Den är rätt sneaky så. En organism, en ekorre i våra liv som ivrigt samlat in fler och fler ekollon och halvt planlöst tryckt in dem på projektlistan. Inte så illa att den spruckit från kant till kant, men nära nog. Varje gång man går in och bockar av en punkt så har det ofta smugit in en eller två nya, som om båten försöker hålla oss sysselsatta. Vi har haft perioder när listan varit uppe i 1500 punkter och känts mer som ett eget väsen än ett dokument, men nu är vi nere på 40-50, och av dem fokuserar vi på de där måstena som behöver vara klara innan vi lämnar hemmahamnen. Vi har i någon mening slutat försöka bli “helt klara”, och förlikat oss med tanken att båten alltid kommer ha något att viska om. Ekorren kommer finnas där. Det är en sorts relation mer än ett arbete, och den mentala transformationen från att hantera en bångstyrig och vildsint nötsamlande gnagare till att ställa ner glaset och hålla honom under någon slags herrans tukt och förmaning är befriande.

Det verkar som om vi får ett par dagar extra på oss i maj dock. En idé jag hade var att kasta loss 1/5, hade varit lite kul, (ni som vet ni vet), men det går nog inte som det ser ut nu. Det var lång ledtid på turistvisumansökan till USA och de obligatoriska intervjuerna på amerikanska ambassaden fick vi först i slutet på april, därefter en stunds väntan på att få tillbaka passen och få besked på ansökan. Så vi får se exakt när det blir, återlämning av passen får styra det. Men det känns lite skönt, och faktiskt så är ju kärnan i hela projektet att inte riktigt veta exakt, inte vara så värst bokad eller planerad. Inte ha en tid eller dag att passa.

Avrundningsvis så är min fru lite mer romantisk än mig kan man säga (no shit Sherlock), jag fick det underbart knasiga virkade koppunderlägget på bilden av henne på Alla hjärtans dag. Möjligen är jag nån slags ekorre, oklart, men för mig, just idag, får han bli symbolen för projektlistan, som jag får förmånen att mosa med min kaffekopp varje dag, till stor behållning och med ett gott skratt varje gång jag ser hans förtvivlade och lätt desperata uppsyn. Fantastiskt rolig present!

Från mitt håll gav jag henne ett viktbälte och några blyvikter för dykning förresten, med kommentaren ””Det är för att du ska sjunka när du badar!” Fint vad?!

May the four winds be with you!

Skipper Henkster