Ett par smått fantastiskt bra dagar på sistone. I mitten på förra veckan fick jag förmånen att delta på mitt livs första konferens med jobbet utan att vara anställd längre. Kul och givande dag med tema grupputveckling, känslor, relationer och feedback. Husfilosofen fick lite att tänka på, och två mer filosofiska texter, varav en riktigt gammal, som jag ruvat på i snart två år, blev båda färdiga häromkvällen. De ska marinera nån dag till bara innan jag publicerar dem, tänker att jag inte ska dränka er arma läsare i mina livsfilosofiska träskmarker utan mera dra ut lite på lidandet i portioner.

The naughty stuff på däck, som jag skrev om sist, torkade och härdade fint medan jag som bäst smaskade i mig bengalisk mat på Mowglis kök i kollegornas goda sällskap efter konferensen. Otroligt god mat på Mowglis förresten, en pärla precis vid Odenplan som jag hittills missat. Det var ett himla bra avbräck för kontorsnissen att vila knäna och ryggen också med en dag av hjärngymnastik mitt i kroppsarbetet.

Sen tog det vid igen, men nu till ända, och efter 50-60 timmars beväpning med slipmaskiner, penslar, teakolja, moraknivar och hörselproppar i snålblåsten (fortfarande utan knäskydd dock) så är alla teakdäcken, 25 kvm ungefär, färdigrenoverade. Gyllene. Nötbruna. Det var ju värt besväret gudskelov. Däcken är original från 1980 och troligt slipade ett par gånger, några skruvskallar tittade fram och vi vågade inte gå på så hårt som vi egentligen ville på några ytor, men det blev verkligen good enough tycker jag, mer än good enough – bara inte helt perfekt. Jag tycker ändå det blev värdigt en gammal träingenjör, och Neverland är som gjord för oljade teakdäck. Jag är också som gjord för oljad teak, går runt som en sån gammal båtgubbe och bara betraktar, beundrar och klappar lite på mina nyoljade däck, myser och nickar gillande och är sådär allmänt självgod haha. Det blir förstås en underhållsinsats att förhålla sig till, om man vill att däcken ska hålla sig i mint condition och inte förfalla igen. Men det är ju bara att välja, antingen gör man en hysterisk insats var femte år, eller så portionerar man ut det, jag tror att totaltiden inte skiljer sig så mycket. Det är enkelt men inte obetydligt – spola av med färskvatten dagligen, gå över med mjuk borste och linoljesåpa varje vecka och underhållsstryka med teakolja varannan månad.

Igår kväll flyttade vi officiellt från lägenheten till båten och hade en liten inflyttningsfest ombord och ikväll blir det en mindre tillställning med Öppen båt för familjerna och några kompisar. Aningen svårt med bjudningar och gäster slog det oss, vi är ändå rätt rutinerade på att ordna fester och diverse sociala tillställningar, men man blir aningen begränsad av att ha bara 4 vinglas och ett vardagsrum på 7 kvm. Man förstår att det oftast eller alltid blir pot-luck när båtfolk träffar varandra – långseglare tar med sig sina egna bestick, glas, tallrikar, mat och dricka när man besöker varandras båtar. Ovant, men trevligt och fullt logiskt.

En mängd småsaker är avklarade också i dagarna, sabeln hängdes upp, spirbommen har fått en ordentlig förvaring på däck istället för att bara ligga och drälla, nya jollen pumpad, sjösatt, motoriserad och upphissad i dävertarna, 50 meter ankarlina har kompletterat kättingen, nya halkipar i fören är under montering på feta rostfria relingsbeslag, näääästan alla kläder och prylar hemifrån och från förrådet är ombord och stuvat.

Igår var vi äntligen på vår bokade intervju på Amerikanska ambassaden för B2-visumen. Rätt smidigt och odramatiskt och vi fick visumen beviljade på sittande intervju, så nu väntar vi bara på att få tillbaka passen innan vi bokar Göta Kanal. Det drar ihop sig…

Fair Winds!

Skipper Henkster