Idag blir det lite ”Kaptenen fiskar på djupare vatten”, ”Husfilosofen huserar”, eller ”Tankar från akterdäck”. Igår var på många sätt en helt vanlig dag, men på sitt eget speciella vis också helt unik. Jag tangerade ämnet i förra inlägget men det blev så påtagligt igår att det är värt sin egen lilla hyllning.
Föremålet för hyllningen, gårdagen, inleddes finstämt med några små standardärenden, betala för gästplatsen och lämna in elmätaren, köpa glass och småsnacka lite med Niklas och Björn på Doghouse Marine som gjort de fina riggjobben åt oss, knacka på hos Jakob och Amanda på Nenya som ska ge sig ut på långsegling runt midsommar, fylla på vattentanken, sjösurra lite prylar.
En mulen, helt vindstilla dag med knappt en krusning på vattenytan inne i hamnen. Måndagmorgon tidigt maj, inte så mycket aktivitet på marinan. Ett par änder. Stillhet. Runt oss var det lugnt. På insidan allt annat än stillhet. Jag tror ingen av oss upplevt ett så digert känsloregister inför att ge oss ut på en liten båttur. Nåja, liten båttur kan man väl betrakta på olika sätt förstås, men i sak skulle vi faktiskt bara åka nån timme och ankra vid Grinda. Ett medvetet val för att ha något välbekant att hänga upp första dagen på.
Det finns en slags tyst chock i att lämna något man levt i länge. Nu har hela det senaste året för all del varit en serie av uppbrott för vår del, sälja huset, flytta till lägenheten, lämna jobben, flytta till båten. Men det var påtagligt hur symboliska alla handlingar blev denna dag. Sista gången på rätt länge på rätt många punkter. Klappa katten, låsa dörren, kasta loss från Svinninge, parkera bilen. Triviala saker, ingen dramatik, inte sorgligt, bara stark symbolik och med känsla av lite vemod, resfeber, lätt kaos och en svag förnimmelse av förväntan. Nån slags förskjutning av marken man står på. Det var dagen, ögonblicket, med båda fötterna i luften, mitt i språnget, när man är på väg att lämna något men inte har lämnat, och inte heller landat i det nya. Ett mellanrum och känslomässigt limbo av rotlöshet och frihet på samma gång. En svindlande tillvaro av att vara på väg att göra något stort men ännu inte veta hur det kommer att arta sig.
Hela morgonen spelade vi hög musik ombord, bombastisk dito, för att stärka upp kurs och styrfart, ledmotiven till Star Wars och Pirates of the Caribbean gick på repeat för att hedra dagen och resans start. Strax efter klockan 13 kände vi oss klara och började kasta loss. Brorsan vinkade av på bryggan och filmade lite när vi stävade ut, och Jakob hade positionerat sig på yttersta piren så vi stannade till och låg och flöt en stund och bytte några ord. Sen var vi på väg.
Eftermiddagens båttur var fin, och morgonens märkligheter började sakta ersättas av annat, lite vanlighet infann sig, tillsammans med en växande berusande känsla av existentiell frihet och äkta förväntan. En frihet som inte längre är en dröm, en idé eller en plan, utan en realitet. Och där och då började det landa på allvar att den också kommer med ett ansvar att göra något av den, att använda den. Ett ansvar att välja, att inte gömma sig bakom omständigheter, att det är helt och hållet upp till oss hur det här ska bli. Det var en grymt skön insikt i sig, vi har vetat om och känt av den länge, men den blev verklig igår på ett nytt sätt. När ingen annan styr eller påverkar tid, plats och riktning – då finns det heller inget och ingen att skylla på, ingen struktur att luta sig mot, ingen flock att gömma sig bakom. Det är upp till dig nu. Kanske kan vi skylla något på båten, men det slutar nog ändå med att vi får konstatera att det är egna misstag som ligger bakom. Fint och lite brutalt på samma gång. Jag lär återkomma till temat frihet vad det lider.
En annan av dagens höjdpunkter, förutom de djupare livsinsikterna om frihet, var att jag skrämde spratt på en bäver när jag våldsamt stormade ut ur styrhytten i skymningen för att spana på ankarlanternan. Överraskar man dem så brakar de iväg genom vassen och slår med stjärten i vattnet med rätt stor dramatik. Jag antar att de vill framstå som stora och farliga. Jag och bävrar har ett mångfacetterat och ambivalent förhållande till varandra, träingenjör, vinprovare och kommunal dagvattengubbe sätter sina spår i relationen till just bäver. Numera älskar jag dem, men det fanns en tid. Jag har för mig att jag beordrat lönnmord på sju eller åtta exemplar av detta stolta gnagarsläkte. Det var skyddsjakt måste tilläggas. Och de orsakade stor ödeläggelse i form av översvämningar inom min jurisdiktion. Man kan tydligen inte flytta på bävrar, då blir de helt galna och börjar tokfälla träd helt planlöst – kanske ett tips om man har tveksamma grannar. Eller vill ha bättre utsikt. Kidnappa en bäver. Hursomhelst. Gårdagens bäver och jag hade inget alls otalt med varandra, den simmade förbi oss på nära håll och vi spanade på varandra en stund i all vänskaplighet.
Ikväll ligger vi för ankar vid Ornö efter en vädermässigt varierande dag, fin segling över Kanholmsfjärden, men Nämdö- och Jungfru-dito bjöd på dikt motvind så det blev järngenua, vi iddes inte kryssa ner hela vägen, det är som bekant inte skitkul med vår båt. Vi jobbar på att slösa med gasolen, har fortfarande kvar i våra norska flaskor med snabbkoppling (de är för gamla för att fyllas igen och ska sulas så fort de är tomma) och de nya P6:orna, 3 st, står surrade på däck och väntar på att få boa in sig i gasolfacken. Det blev kreativ matlagning för ändamålet, med en förvånansvärt god potatis/kyckling/taco-gratäng och en flock med ananas-muffins signerade av hustrun.
Efter livets troligen mest konstiga dag igår så blev dagen idag som en rätt vanlig dag på sjön på semestern. Nice. Med gott om tid till kanalen, vi har bokat konvoj genom Göta Kanal den 11 maj, så blir det lite mer naturhamnar, Trosa skärgård imorgon, och en avstickare in till Norrköping i veckan för att jaga rätt på ett tändstift till utombordaren.
Fair Winds!
Skipper Henkster