Jag har alltid varit på väg. Genom platser, projekt, människor, jobb och perspektiv. Men mitt i all rörelse finns en punkt som inte flyttar sig — den jag vill vara, och strävar efter att bli. Men det tog mig lång tid i livet att förstå mig på mig själv.
Temat för dagen saknar sedvanliga djur- och filmreferenser, och fiskar mer i teknikhistoriska och filosofiska vatten. Jag har ruvat ett tag på den här texten. Sen 11 februari i år faktiskt, men nu är den redo för kläckning. På min senaste födelsedag tatuerade jag en Swecologga i nacken, jag jobbar inte ens kvar på Sweco, det var ett par år sen, en förstklassig arbetsgivare på alla sätt, men i symbolen i logotypen hittar jag en mån av eftertanke, möjligen visdom, och symbolik för den period i livet som pågår just nu. Och ganska abrupt började den tala så starkt till mig att jag stadfäste den med bläck på min organism. En konsekvens kanske blir att jag blir utkastad om jag råkar infinna mig på en anställningsintervju i framtiden på Afry, WSP eller nån annan konkurrent, men det får jag väl leva med. Symbolen är i alla fall en gammal geodetisk kartsymbol och betyder fixpunkt. Sannolikt är det en stiliserad bild av ett trigonometriskt torn, som byggdes av forna tiders lantmätare för att mäta in världen.
Trigonometriska torn (även kallade trianguleringstorn) var höga trä- eller metallkonstruktioner som byggdes på höjder för att skapa tydliga siktlinjer mellan mätpunkter. De användes av lantmätare från 1800‑talet och framåt för att mäta avstånd och vinklar över stora områden med hjälp av triangulering — en metod som är helt central i trigonometri och kartografi. Forna tiders lantmätare släpade med sig sina teodoliter, planbord, mätkedjor och nivellärer, miltals ut i obygden, och byggde dessa torn i syfte att mäta in och förstå världen. Med höga, fria siktlinjer kunde man se ljussignaler och speglar på långt håll, mäta vinklar till andra torn och bestämma stora avstånd med hög precision. Ingenjörskonst i sin renaste form – matematik, envishet, funktionalitet, exakthet, och byggda för att tåla väder, vind och tid.
Många av de gamla trianguleringstornen är borta, de revs när flygfotografering och satellitmätning tog över, men fixpunkterna finns kvar som små metallbrickor, borrade kors i berg, stenrösen, bultar eller betongfundament. Rester av ett gigantiskt geodetiskt nätverk som lade grunden för moderna kartor, fastighetsgränser och infrastruktur. Metoden med triangulering är känd sedan antiken, men de första större trianguleringarna startade på 1600-talet, efter Lantmäteriets grundande av Anders Bure 1628 (en möjlig kandidat till titeln ”Lantmäteriets fader”, kanske ihop, eller i konkurrens med Wilhelm von Struve).
Kopplingen till havet och Sverige som mångårig sjöfartsnation är tydlig. För att göra bra sjökort behövs exakt kustlinje, exakta höjder och exakta fixpunkter på land. Landtrianguleringen var en förutsättning för sjömätningen.
För egen del är fixpunkten inte alls geografisk, det är en påminnelse:
Om närvaro – att leva mer här och nu, att öva mig på att känna tacksamhet och njuta av livet som det är, att inte vänta med saker eller skjuta upp sånt man vill göra.
Om höjd – att avkräva mig själv lite mer, att sätta mig in i saker och anstränga mig lite extra, blicka utåt
Om perspektiv – att försöka förstå och se allt från olika håll, inte överförenkla eller döma för snabbt, att snälltolka människor och deras intentioner, intellektuell hederlighet om man så vill
Om riktning – autonomi, att gå sin egen väg, att tro på något och följa det, grundad men inte stillastående, rörlig men inte rotlös, att inte peka ut bara en väg utan möjliggöra alla vägar
Om relationer – att bygga relationer som bär
Det var inte helt utan självironi som jag, mannen med så ikoniskt dåligt lokalsinne att han sällan hittar ut ur ett parkeringsgarage, tatuerar symbolen som hela Sveriges sjökort och landkartor vilat på. Men den sitter förstås i nacken. Så jag ser den inte själv. Den som eventuellt får syn på symbolen och tar rygg på mig bör helst känna till dessa brister i min mer instinktiva geografiska kompetens. Det beror helt på vad man vill hitta ifall det är en bra idé att följa Kristenssons persona helt enkelt, och det görs säkrast med viss eftertanke, och självbevarelsedrift.
Apropå att leva här och nu. I någon mening trodde jag, enfaldigt naturligtvis, att jag skulle ta en sabbatsperiod från VA-branschen i och med långseglingsprojektet. Hur dum får man vara? En båt är ett samhälle i miniatyr, med egna system för energiförsörjning, VA-försörjning, framdrift osv. På en och samma dag i veckan som var så bar det sig inte bättre än jag av nöden behövde lokalisera en vattenläcka på dricksvattennätet, spola ur avloppet och hantera ett inläckage av dagvatten från taket. Alla tre nyttigheterna på samma dag gjorde sig påminda med driftssinsatser, det var ett lysande tillfälle för undertecknad att öva sig på tacksamhet. Vattnet och avloppet var enkla saker, dagvattenfrågan aningen mer komplex, som sig bör. Jag får installera ”rännstensbrunnar” i form av extra spygatter i relingen, och jobba med strömningsavskärande fyllning – nåtmassa och Sikaflex. Igen, lite till. Som VA betraktat är skalan liten, men högst handgriplig och påtaglig. När jag tänker efter så finns det ju x antal pumpar ombord också, några med tillhörande sump, som jag garanterat kommer att få lattja med framöver. Lite kul ändå på sitt sätt. Men några av yrkesdisciplinerna hoppas jag rätt innerligt att få slippa ombord. Schakt. Sprängning. Råttbekämpning. Grundvatteninträngning…
Anlöpte Göteborg idag efter först en stampig och blåsig tur över Vänern igår, prickade vår första kuling där med klassiska ”square waves”, inte så bekvämt. Mycket trevligare båtåkning idag, en lång och lugn dag på Göta älv och sista slussningarna på Trollhätte kanal. Vi gjorde nån slags gerillaförtöjning i närheten av Hisingsbron, jag vill inte säga exakt var för den är garanterat tveksam, möjligen helt otillåten. Med mitt lokalsinne förresten så vet jag for the record inte exakt var vi är, man ser bron. Åt ett av hållen. Hur som helst. Ordinarie gästhamnen såg rätt rough ut, oborstad och mitt i ett industriområde, så vi sket i den och norpade en omärkt bryggplats i lite mer burgna kvarter. Lite halvkriminellt så från vår sida, känns bra. Imorgon träffar vi vännerna Linda&Henke på Björkö innan vi lämnar Sverige och söker nya farvatten. Danmark nästa.
Fair Winds!
Skipper Henkster