Helgoland! Vilken cool plats! En lite märklig, vacker och fascinerande ö ute i Nordsjön. Vi visste om att vi skulle bli inblåsta nånstans ett par dagar och valde lyckosamt den lilla ön i tyska bukten, en lyckträff utan att riktigt veta om det i förväg kan man väl säga.

Ön har en egen flagga, Tysklands heraldik men egna färger, grönt, rött och vitt, för att symbolisera platsens utseende med de röda höga klipporna vilande i vita nästan tropiska stränder och med en huva av gröna ängar högt uppe på platån. Den exotiska naturen möter tysk andra världskrigsarkitektur på ett speciellt sätt. Betongpirar, rostig spont, räta linjer, spikraka sprängstenskonstruktioner som spärrlinjer för torpedanfall mot hamnarna. I gott skick men med en aura av en helt annan tid. Ön var marinbas för framförallt tyska u-båtar under kriget. I slutskedet 1945 bombade de allierade skiten ur stället och hela ön evakuerades och övergick till brittisk administration. Britterna hade visst kvar en del krut och trotyl och sånt jox efter kriget som de inte behövde längre, och några år senare, 1947, försökte de, uppenbarligen i ett visst mått av övermod, att spränga bort hela ön från jordens yta. Det blev känt som ”The Big Bang” och är den största icke-nukleära explosionen anordnad av människor någonsin.

Gudskelov blev ön ändå kvar, trots britternas ändå rätt storslagna pyrotekniska ambitioner, och den återlämnades till Tyskland under 50-talet för att växa upp igen till en semesterort. Idag välbesökt och känd för sitt krabb- och hummerfiske, djurliv och magiska stränder. Fågelklippan Lummenfelsen är stor häckningsplats för sillgrisslor, tordmule, havssulor och stormfåglar. Vandringsstråket dit var fint ordnat och det var otroligt coolt hur nära de häckande fåglarna man kunde gå utan att de alls brydde sig, bara någon meter ifrån. En stor naturupplevelse. Sillgrisslan har roliga ljud för sig, när hannarna kom flygande med tång och pinnar till familjens rere så började han ljudligt gasta något väldigt snarlikt ”Hörru, hörru, hörru!”. Sen pulade han kärvänligt in byggmaterialet under sidan på Fru Pippi som gossade till och fluffade upp det för telningen under magen. Jag som är lite höjdrädd slogs av hur jobbigt det skulle kunna vara att vara den förstfödda ungen i kolonin, traska fram till kanten på den typ 200 meter höga klippan och fundera på att börja träna på att flyga.

På vägen hit från Danmark åkte vi mot Kielkanalen, svajankrade utanför Schwedeneck där vi fick ett riktigt vresväder med stormbyar och åska rätt i skallen precis när vi skulle ankra. Vår vana trogen blev det offensiv svajankring. Skitvädret skulle hålla i sig så vi sökte lä och nära land och bästa stället var precis i utkanten av ett militärövningsområde. Vi såg en tysk ubåt på väg in och ett gäng andra militära fartyg. En mindre motorbåt for runt och bevakade vår framfart. Vi la oss till slut så att vi bara ankarseglade lite grann in i militärområdet, och militärbåten avslutade sin bevakning av oss.

Samma kväll började AIS:en att konstra sig med stokastiska larm i strida strömmar, och det har eskalerat till ohållbar nivå. Över en veckas intensiv felsökning senare har det blivit garantiärende och en ny kommer att vänta på oss på marinan i Amsterdam för nyinstallation. Den fungerar nu oerhört slumpmässigt så för info till den nyfikne kommer vår position på Marine Traffic att vara opålitlig ett tag. Antingen har felet något med åskvädret att göra, eller, min favoritteori, Kriegsmarine har stört ut den med en EMP för att de ogillade vår ankring i deras övningsområde.

Kielkanalen var lugn och enkel och ingen anmärkningsvärd passage direkt, en genväg mellan Östersjön och Nordsjön helt enkelt. Vi gjorde en övernattning i en liten sidokanal vid Giselau och fick lite Göta Kanal-vibbar där, mysigt ställe. Lite roligt mötte vi Marina Läroverkets skolfartyg Älva i kanalen, utan att reagera på det. Tuva, som tjänstgjort på skutan ett antal veckor under gymnasiet upplyste oss om detta när hon såg bilderna.

Vi sov över i Brunsbüttel natten innan vi slussade ut, beskådade trädgårdstomtar i ett närliggande kvarter och spanade ut på Elbe i studiesyfte för att fundera på tidvatten och tidvattenströmmar. Det är väl den nya stora grejen för oss den senaste veckan att väga in dylika fenomen i planeringen. Vi har också slagit följe omedvetet med ett trevligt tyskt äldre par som är riktigt erfarna långseglare och som vi fått en massa tips av, de har långseglat i 20 år och varit överallt. Utom Göta Kanal faktiskt, det var lite roligt att kunna tipsa om.

Sista dagarna i Danmark drog vi på strand-picknick med jollen, och jag anordnade en brandövning ombord. Brandövningen var inte avsiktlig, dock nyttig. Våra nya kastruller har magnetiska bordsunderlägg. Skitpraktiskt ända tills man råkar ställa stekpannan på ett sånt och sen lyfter över den till gasolspisen utan att kolla, och silikonunderlägget hänger med till gasollågan och börjar ryka och härja. Absurt klantigt, men jag gör ju inte om det. En behållning av övningen var att vi nu vet att brandvarnarna fungerar som de ska.

En fadäs till hanns med i Danmark som blev rätt rolig. Jag grejade med den bärbara VHF:en och skulle testa direktanrop mellan vår bärbara VHF och den fasta i båten med DSC-funktionen. DSC funkar så att om man vet ett annat fartygs speciella identifikationsnummer så kan man ropa upp det fartyget direkt utan att nån annan hör, och man slipper belasta kanal 16 som är den allmänna anropskanalen, men även nödkanal. Vår tanke är att ha med den bärbara i jollen och kunna ropa upp direkt mellan båten och jollen, det var det jag skulle testa lite.

Hur som helst, jag joxade runt i godan ro där med båda VHF:erna, mixtrade med volym och inställningar, ständigt upprepandes ”Hallå, hallå, hallå” i den ena radion och lyssnade i den andra. Det kan bli sådär när man gått kursen men att det var ett tag sedan, eller så lyssnade man inte riktigt på vad läraren sa.

DSC funkar nu då inte riktigt som jag trodde, eller mindes. Det är tydligen bara själva anropet, ringsignalen, som är privat. Så fort mottagaren svarar så går båda VHF:erna över på en öppen kanal. Som alla inom räckvidden kan höra. Så när jag stod och babblade mina ”Hallå, hallå, hallå”, ganska precis med samma röst som Thåström i inledningen av låten, i naiv övertygelse att jag pratade med mig själv, så var det i själva verket en broadcast till alla båtar, fartyg och landradiostationer över, tja, hela Kattegatt, en bit av Danmark, delar av Sverige och kanske nån strimma Tyskland. Kustradion har garanterat hört mig i både Sverige, Danmark och Tyskland.

Vidden av detta kom över mig när en tysk svarade ”Hallo?” på mitt tvåhundrade egna hallå.

Jag sa inget. Jag la på, stängde av VHF:en och typ gömde mig i salongen och rodnade och var skamsen en lång stund. Ann-Sofie också. Sen bröt vi ihop och gapskrattade åt hela dråpligheten tills tårarna rann och sjöng ”Ann-Sofie och Heeeeeenrik, de sitter i samma båt!”. Alltså sån sjuk tur att jag bara höll mig till lite dumma ”Hallå” och inte började pladdra på tillgjord påhittad tyska, eller nåt annat lika tramsigt. Jag känner mig. Det hade mycket väl kunnat hända.

Imorgon blir en skitlång dag, vår längsta planerade tur på 75 distans, från Helgoland till Borkum, där vi ånyo väljer att bli inblåsta i ett par tre dagar, kuling utanför Frisiska öarna känns inte lockande. Revelj kl 04:00 och avgång i soluppgången 04:53. Borkum är en av världens viktigaste platser fick vi höra i eftermiddags, vår vän den tyske långseglaren föddes och växte upp där så vi har avlagt ett vagt löfte om att hedra platsen med en mässingsplakett eller nån liknande ärebetygelse. Mera cykling blir det i alla fall där, vi är väldigt glada för våra cyklar.

Helgoland är förresten till stora delar statligt ägd, och är en taxfree-zon (billig diesel således), så Staten och Kapitalet har ett ovanligt intimt samarbete här, man kanske kan säga att de sitter i samma båt härute. Helgoland – Lite av varje. Till och med Thåström.

Er röst i etern (hallå, hallå!)

Skipper Henkster