Jag har haft lite skrivkramp på sistone. Inte för att jag inte har nåt att skriva om, tvärtom, det blir fort så mycket att det blir svårt att vaska fram de bästa tankarna. Och sen har jag haft en massa ursäkter att nåt annat kommit lite före. Men det är som med pianot, inspirationen kommer inte alltid av sig själv utan man får sätta sig där och bara börja. Då brukar det ge sig.

En annorlunda midsommarafton blev det i år, men icke desto mindre väldigt bra. 33 grader varmt, jag tror aldrig jag upplevt det en midsommarafton. Sista etappen på Staande Mast Route till Harlingen följdes av ett par timmar på stranden i hettan, våra första bad i havet på den här resan. Lite kul att det blev i Waddenzee. Det är så långgrunt där så man hade fått gå en kilometer ut i vattnet för att sluta bottna. Eller man slutar väl aldrig bottna i Waddenzee. Vi orkade gå tills vattnet nådde knäna. Sen blev det silltallrik på akterdäck, vi hade smugglat med oss en sillburk från Sverige för ändamålet, vi tänkte att inom EU kan man nog ta med sig den typen av suspekta droger utan att någon tullare börjar undra. Midsommarstång blev det av stormasten, fint pyntad med svenska flaggspel, och holländarna fick åter njuta av att skrålande nordbor hemsöker landet, det var säkert sisådär 1000 år sedan, ge och ta, som norrbaggar och danskar och svenskar ägnade sig åt slika ting. Fritiof och Carmencita dånade på vårt midsommarmaner, Starkt är Vackert, över Frieslands nejder.

Vi hade ändå bevisligen förringat att blota i god ordning till Njord, Tor och deras anhang, vädret sista veckan höll oss i ett fast grepp i Borkum (för all del en trevlig plats, så det gjorde inte ont alls att sitta inblåst där) i fem dagar innan vi dristade oss att gå vidare. Borkum bjöd på mycket cykling, fantastiska stränder och en rolig zoologisk begivenhet i form av närkontakt med en vild bisamråtta. Den hade uppenbarligen inte fått memot från Bröderna Bäver hemma i Sverige, utan bjöd oss oblygt på en stund av sitt vardagsliv när vi cyklade runt på ön. Kul att ha sett ett livs levande exemplar, i sitt naturliga habitat, som man annars möjligen bara sett som en fotnot i biologiboken i nian.

Det är tunnsått med bra gästhamnar för lite större fritidsbåtar längs den här delen av Europas kust, och dagsetapperna blir gärna galet långa, Frisiska öarna är lite knepigt så. Tidvattnet och de absurt grunda och för oss lite märkliga farvattnen i Waddenzee, vattenområdet innanför pärlbandet av öar, gjorde oss tveksamma till att segla där. Men vi bestämde oss för att gå till Lauwersoog och gå in i de holländska kanalerna därifrån. Bra beslut. Holland välkomnade oss rätt bryskt vädermässigt men har sen levererat väldigt bra i alla aspekter. Möjligen undantaget ett par nesliga och hånfulla kommentarer om fotboll i nån sluss. Vi funderade på om vi skulle tömma septiktanken i Waddenzee för att ge igen, symboliskt bajsa på hela Holland, men vi passade på det och svalde förtreten, mest för att det är ett känsligt naturområde. Jag muttrade med ett oförstående leende nåt på svenska om att de kan gärna få spöa oss i fotboll, skridskor och cykling. Vi tar ändå resten. Inklusive god ton i slussar.

Lauwersoog, Dokkum, Leeuwarden och Harlingen och kanalerna däremellan var en superhöjdare, fantastiskt fint. Vackra små städer med sina stenhus, tegelgator och rutnät av kanaler. Många villor längs kanalerna har sin egen garageuppfart på vattnet, att parkera sin båt på precis bredvid huset, ascoolt. Holländarna verkar generellt trädgårdsintresserade, oerhört mycket välansade trädgårdar och figurklippta buskar. Fina och annorlunda båtar, många som bor ombord på sina kanalbåtar. Gigantiska jordbruk och massvis med betande djur. En mycket märklig flock med båtar med bråte, delar av skyltdockor, vägskyltar och piratflaggor kamperade mitt i ingenstans. Som en liten kåkstad på vattnet.

Väl utslussade ur Harlingen fick vi följa Afsluitsdijk, den yttre vallen som skärmar av Waddenzee och Nordsjön från de stora sjöarna innanför. Det var en spännande dag. När vi kom fram till bron före slussen på östra sidan av vallen var det dubbelt rödljus – avstängt. Vi frågade några holländare som tycktes ligga och vänta om de visste när bron öppnar, och fick svaret ”På onsdag”. Om fem dagar! Hell no, det hade vi varken tid eller lust med så fort som ögat började vi navigera fram en rutt till den västra passagen istället. Det enda relativt rimliga alternativet var att gå längs vallen och hinna pricka ett ganska tight tidsfönster vid högvatten för att passera grundområdena. Med lite brådska brakade vi således in med 7 knop i områden som på sjökortet var markerade med 0,4 meter som grundast. Det var väl ett stressmoment kan man säga, och alla instinkter och lärdomar som farsan hamrat in i mig som barn och ungdom skrek i förtvivlan. Men det gick bra, beräkningarna höll och stämde. Hade vi kört fast i leran nånstans hade det möjligen kunnat bli rätt jobbigt, men en köl på 1,80 och sjunkande tidvatten ner till 0,4. Jag läste förresten nånstans att holländarna dimensionerade Afsluitsdijk för en superstorm, en storm som statistiskt sett inträffar en gång på 10 000 år. Imponerade marginaler, men det är det förstås värt om konsekvensen är att hela landet blir översvämmat annars. En cool konstruktion som ser lite ut som ett enormt bältdjur tvärs över havet.

Sjöarna innanför vallarna, IJsselmeer (det är helt korrekt stavat så med en nederländsk inledande versaliserad digraf noterar den initierade lingvisten) och Markermeer, bjöd på magisk segling, lika tokgrunt överallt men åtminstone en gnutta vatten under kölen på rätt stora ytor. Nederländska språket har förresten varit helt omöjligt för mig att börja förstå i tal, men förvånansvärt lättbegripligt i skrift. Jag brukar snappa upp rätt snabbt, men på två veckor har jag bara lärt mig ett enda ord. Sjukt viktigt och prioriterat i och för sig. Boerenjongens. Romrussin. Att just romrussin är ett av de viktigaste orden att lära sig fort på ett nytt språk fattar ju alla, men hur det kom sig kan vi möjligen återkomma till. Hur som helst, två riktigt fina dagar på sjöarna senare var vi framme. Amsterdam. Vi visste inte ännu att det skulle visa sig vara den mest fängslande plats vi besökt hittills. På flera olika sätt.

Från Amsterdam Marina, stor och fin mitt i stan längs Nordzeekanaal, landsatte vi cyklarna och jånnade iväg mot centrum. Hysteriskt varmt, och vi älskar parker och handelsträdgårdar och trädgårdar i största allmänhet så vi styrde kosan mot Hortus Botanicus. En liten fin gammal botanisk trädgård, från början för medicinalväxter men som utökats med åren. Ett litet fjärilshus och diverse tropiska växthus. Framförallt lite skugga så det blev nytta och nöje. Där kläckte jag den tematiska idén för dagens inlägg. Om fängslan och frihet. Ett litet barrträd stod ensamt i en bastant bur av järn. Ett inburat träd? Det är väl inte så att den rymmer eller? Näe, det visade sig vara en klon av en urtida barrväxt som man trott varit utdöd i miljontals år, men ganska nyligen upptäcktes i en enda population på en avlägsen plats i Australien. 50 vuxna vilda individer finns där, troligen ensamma i sitt slag i hela världen. Så för att rädda den klonades den och skickades runt till botaniska trädgårdar runtom i världen, som en genbank, så att den inte försvinner för alltid om något händer det lilla gänget i det vilda. Den var helt bokstavligt inburad för att skydda den för framtiden, från andra mänskliga händer än den åldrande trädgårdsmästarens, lite fint.

Efter Hortus begav vi oss vidare till De Wallen, Red Light District. Ökänt kanske, och onekligen ett rätt udda område med sin öppna, lagliga prostitution i skyltfönster och bordeller. Men vi var där av andra skäl, att dels hitta genuin asiatisk mat i China Town. Score på den, jag åt min bästa Gōng Bǎo Jī Dīng sedan i Beijing för 20 år sen, daaang vad gott! Och, vi skulle besöka Museum of Prostitution. Museet var också rätt udda, inrett i en nedlagd bordell, och förklarade helt faktabaserat och opolerat hur regleringar och lagar fungerar, intervjuer och vittnesbörder från inblandade aktörer osv. Jätteintressant att få en inblick i hur Holland resonerar här. Sexarbetarna är egenföretagare, betalar skatt, har eget fackförbund. Det är inte tabu på samma sätt som överallt annars. Lite som med marijuanan, som är legaliserad på prov nu under några år, men också den tydligt reglerad. Tanken måste vara att man konstaterar att det har alltid funnits och kommer alltid att finnas en marknad för sex och droger, låt oss acceptera det och göra det bästa av den situationen. Man är inte rädd för att visa sånt som andra gömmer. Eller försöker låtsas som att det inte finns. En prostitutionshistoria kan berättas utan moralpanik. En BDSM-cell i en gammal bordell kan visas upp för allmänheten för att avstigmatisera. Just den synen fann jag befriande här på ett intressant och märkligt sätt. Fängslande frihet om man så vill. Kanske för att jag själv i grunden är en frihetsälskande individ.

Det coolaste var ändå dag två. Utan att veta vad det var så gick vi till Body Worlds. Ett museum om anatomi och kroppen och dess funktioner tänkte och trodde vi. Det var det ju också. Bara det att utställningen i sin helhet bestod av riktiga, avlidna, plastinerade människor och deras kvarlevor. Människor som skänkt sin kropp till vetenskapen efter döden och förevigats till eftervärlden i en balansakt mellan vetenskap, konst och etik. Vi var där större delen av dagen, läste vartenda ord på varenda skylt och gick därifrån helt tagna.

Plastinering, lärde vi oss, är en metod för att helt och närmast för evigt, konservera och bevara en kropp i mycket nära ursprungligt skick genom att ersätta allt vatten och fett i kroppen med en härdande silikonplast, ner på cellnivå. En process på ungefär ett år och 1500 arbetstimmar för en mänsklig kropp. Ett komplett nervsystem stod som ett spindelliknande skelett, system av blodkärl, hjärnor, levrar, matsmältningsorgan, lungor och hjärtan. Och hela människor, konstfärdigt arrangerade i vardagliga poser och aktiviteter. Ett bärande tema genom utställningen var hälsa och lycka. Enormt fascinerande, och jag slogs av många saker därinne. En ursvår och skicklig balansgång på etikens, vetenskapens och konstens lina kan man nog säga. Alla gränser utmanas. Jag fann det vackert, imponerades djupt av yrkesskicklighet och konstnärlighet i sin märklighet, pedagogiskt, det väckte filosofiska tankar om livet och lycka, etiska tankar, och en vördnad för skaparna av utställningen – både de levande och de avlidna. Jag har svårt att beskriva det för det var verkligen en kaskad av tankar och känslor, och jag kan bara varmt rekommendera ett besök. Jag fastnade förstås lite extra för mannen på bilden, The Helmsman.

Utställningen är minst sagt kontroversiell, har förbjudits i en hel del länder och underkastats svåra etiska prövningar i andra, eller tvingats till ändringar. Delen om fortplantning var extra speciell, jag avslöjar inget om den annat än att den skickligt fångade livets och dödens dualitet, och med fingertoppskänsla lotsade en genom sorgsenhet, vördnad, skratt, förvåning och nyfikenhet. Och här kommer min sista spik i dagens temakista om fängslan och frihet. Body Worlds i Amsterdam fångar det. Kroppen befriad från tidens förfall, men fångad i en evig pose, öppnad, blottad, men bevarad. Mannen vid rodret som styr, efter döden, som i evig rörelse, men fångad i ett ögonblick.

Amsterdam är den stad som vågar visa det som andra gömmer. Där det förbjudna får en monter. Fängslande frihetligt.

Fair winds!

Skipper Henkster