Åter Neverland sedan ett par veckor nu, efter en lite annorlunda och cool vecka i Skottland. Framförallt var det supermysigt att träffa barnen och svärföräldrarna efter två månaders resande, och det var med en blandning av vemod och snyft men också en känsla av nystart att fara tillbaka hem. Härligt att komma hem, och det kändes bra att säga så och att känna så, och med tillförsikt ta oss an fortsättningen på resan, nästa etapp ner till Kanarieöarna.

Vi blev kvar några dagar i Amsterdam, för att göra en del underhåll av något större dimension, så att det är skönt att ligga still och få det gjort. Som av en händelse, ren tur, hade vi gångavstånd från båten till Dekker Watersports, den överlägset bästa och mest välsorterade båttillbehörsbutik jag nånsin satt min fot i. Påpassligt. Det blev lite allt möjligt fixande – gasolmeck, äntligen är norska flaskorna slut och vi får gå på våra P6:or, byte av gasolregulator och lite slang behövdes, vi bytte ut AIS:en som började krångla i Danmark och som vi fick en ny på garantin skickad till marinan här, däcken fick en underhållsoljning, en revlina som är för kort mättes upp, inhandlades och byttes, motorn fick sin 100-timmarsservice, riggcheck i masterna, dykning på anoderna och ett semibad i båtsmansstolen för mig beväpnad med aceton och butyltejp för att täta inläckaget runt stävöglan. Vi fick tag i en inspektionslucka till vattentanken också så en av dagarna krånglade jag mig ner i soffan i salongen, sågade upp först durken och sen vattentanken för att mecka på luckan på tanken. Jag hade även en stillsamt, lite undrande ambition – OM jag känt mig allmänt framgångsrik, båtmekaniskt oövervinnerlig och varit på osedvanligt gott humör kanske jag hade rivit ut främre septiktanken också och plastat upp den och epoxistrykt den invändigt. Den rackarn misstänks för ett litet smygläckage med tillhörande doft. Arbete på insidan av septiktankar kräver oerhört gott humör, alternativt ilska gränsande till raseri, för att startas upp. Inget av detta cashade in och septiktanken är lämnad utan åtgärd än så länge.

Hur som helst. Skottland begav vi oss till för att träffa familjen och åka kanalbåt. Vi hyrde en narrowboat för sex personer, skönt koncept, ganska precis som en järnvägsvagn, en två meter bred och 20 meter lång järnbåt på 20 ton. Jättefin pjäs med hög standard på utrustning och inredning. För egen del var en av höjdpunkterna att åka Falkirk Wheel, världens enda roterande båthiss. Jag ser inte riktigt klok ut på bilden, men jag tänker att den ändå förmedlar känslan av en vattenbyggare i tillstånd av viss extas. Jag behöver väl inte säga att det är ett genialt vattenbyggnadsverk och således ingenjörsporr av helt monumentala dimensioner! Det var en trång och hög sluss precis innan, och med en skarp sväng in i den som jag väl tog lite lagom bra innan jag fått liksom kläm på hur det flytande kassaskåpet betedde sig i vattnet och lämpligen manövrerades. Jag kom in fel mot slussporten helt enkelt, och började joxa och manövrera för att räta upp det. George, vår kontaktperson som gjorde överlämningen av båten, var med ombord och åkte med bort till slussen, garvade bara högt åt mig när jag började finlira, beordrade ”full speed ahead” in i slussen och lika garvande dunkade mig i ryggen med kommentaren ”Its a contact sport eh?!”.

Så nu har även slussande varit en kontaktsport för oss, det var ytterligare en ny upplevelse i raden av många.

Vi besökte några små orter längs Union Canal, Linlithgow med sitt berömda slott, ruinerna efter palatset där Mary Queen of Scots föddes. Första dagen besökte vi även de årliga riddarspelen där med tillhörande medeltida marknad, falkuppvisning och vapenlekar till häst. Trevligt skådespel. Winchburgh och två dagar i Edinburgh blev det också. Edinburgh är en annorlunda stad med spännande kontraster mellan det medeltida och det moderna mitt i staden. Det är lite stadens grej läste jag nånstans. Slottet är sjukt mäktigt uppe på sitt berg mitt i staden, och precis nedanför, man kan nog tycka både det ena och det andra om detta, en helt modern idrottsarena. Som sagt kontraster. Slående var hur artiga och trevliga skottarna var, alla hälsade glatt och vänligt när man åkte förbi med sin kanalbåt. En restaurang vi besökte hade sitt inre under en kyrka och uteserveringen var mitt bland gravar och gravmonument, jag lutade bokstavligen ryggen mot en gravsten när jag satt och käkade, rätt annorlunda.

Väl utslussade ur Amsterdam konstaterade vi att Nordsjön fortsätter vara krävande av oss, vilket i och för sig hade det goda med sig att vi styrde stäven in i sjösystemen i södra Holland, Haringvliet, Grevelingen och Oosterschelde. Jättefina seglingsvatten och trevliga strandhugg. I Zierikzee fanns en hydrofon som man kunde lyssna på de lokala tumlarna i samtidigt som man spanade på dom ute i vattnet, lite ballt och spännande att höra dem närma sig och försöka upptäcka de små fenorna därute.

Nu är vi dock i Frankrike sedan någon vecka. Belgien har så kort kust så man kan faktiskt missa hela landet om man kommer seglande, det är inte längre än en hyggligt normal dagssegling att passera. Men vi gjorde två strandhugg och en smula sightseeing i Oostende och Nieuwpoort.

Lite halvt inblåsta nu i Dieppe, jättetrevlig hamnstad för all del så det gör ingenting alls. Skönt koncept med marknader här, jag botaniserade vilt på en fiskmarknad häromdagen vilket renderade en episk fiskgryta på kvällen, och idag var det veckomarknad här i stan, enligt uppgift en av de största dito i Normandie. Rätt trevligt på sitt sätt, även om jag personligen inte är överförtjust i trängseln och kommersen så. Men det är nåt med när människor samlas och säljer sina egna grödor, hantverk och produkter. En aning mer äkta och mer kärlek på grejerna än när man glider runt på Carrefour. Paprikorna ser olika ut liksom. Morötterna är inte standard riktigt. Dessutom fullt anständiga priser. En flicka i kanske 12-årsåldern sålde egengjorda lavendeltvålar i ett litet stånd. En kvinna sålde ägg, hon hade nog ett par tusen ägg, men passade också på att slänga fram fem rabarberstjälkar från trädgården också, som i förbifarten. Jag gillar det.

Det var länge sedan jag skrev nu och jag måste beröra tanken/konceptet vardag och vardagsliv och för att återknyta till känslan av att vara hemma igen. Det känns lite som att en ny vardag faktiskt har börjat landa in och infinna sig nu. Ungefär tre månaders boende ombord, vi har seglat lite längre än man skulle hinna på längsta möjliga semester. Kanske börjar vi med någon fog att kalla oss och känna oss som långseglare nu. Det i sig är inget mål, däremot att förnimma och uppleva essensen av långseglarlivet. Men framförallt så är det nog så att hela den första tiden så var varje dag och vart och vartannat ögonblick ett äventyr med nya saker. Allt var nytt och hela tiden. Men nu börjar ju en hel del att bli vardag och rutin och lugnt och tryggt, vilket känns skönt och lite vilsamt på nåt sätt. Platserna är nya, men hamnkaptener är sig lika. Jag har nog skrivit förut om destination och transformation. Jag konstaterar att transformationen förvisso fortskrider, men att den också är genomförd i betydande delar.

Fair Winds!

Skipper Henkster

PS. Jag upptäckte till min fasa alldeles nyss att det fanns obesvarade och opublicerade kommentarer som några av ni läsare skrivit på tidigare inlägg. Jag är så dålig på WordPress så jag visste inte ens att kommentarerna fanns förrän nyss. Förlåt! Även i fortsättningen är jag nog bristfällig i att besvara, eller jag vill inte utlova att jag kommer att göra det bara. DS