Jag fick lite höstfeeling häromdagen. På ett sätt var den helt malplacerad, på ett annat rätt skön och skänkte ett nostalgiskt mys. Det är för all del augusti, snart september, tiden går fort, och det var kombinationen av kall luft och värmande solsken som gav mig känslan av september i Sverige. Jag älskar de där septemberdagarna i Stockholms skärgård som bjuder på just det, kall luft och varm sol. Malplaceringen av höstvibbarna kom sig av det tropiskt turkosa vattnet, Dorsets gyllengula sandstränder, och den stora förekomsten av delfiner. Det har verkligen kryllat med dem. Men det har inte varit varmt direkt, men det ser liksom varmt ut, märklig kontrast.
En speciell och festlig delfin stiftade vi bekantskap med utanför Audierne häromveckan. Vi höll som bäst på att ankra i en vik. Det var rätt så djupt och ganska mycket tidvattenvariation så det var väl inte alldeles basic, skiftande botten också, sand och sten om vartannat. Perfekt eller skitdåligt helt enkelt, beroende på vad man lyckas pricka med ankaret. Jag var framme i fören och bevakade kättingen medan Ann-Sofie backade och sträckte upp den på vårt första försök, när jag får se nåt skitstort (verkligen skitstort!) och grått i ögonvrån bryta vattenytan. Det visade sig vara Randy. Det visste vi inte precis då, men han är en pelagisk solitär flasknoshane, ca 3,5 meter lång och en välkänd individ i området, väldigt nyfiken och social av sig mot båtar och människor. Han simmade runt sakta sakta och strök sig mot ankarkättingen gång på gång, visade upp sig, kom upp över vattenytan liggande på sidan och liksom spanade på mig, som om han sökte ögonkontakt. När vi fick sträck på kättingen så draggade ankaret. Vi hade landat det på stenbottnen. Upp igen och nytt försök. Randy kom tillbaka och strök runt kättingen. Stenbotten igen – draggande ankare. Tredje försöket samma sak. Randy dök upp och strök, draggning på ankaret. Allt detta tog säkert en halvtimme och vi flyttade runt några hundra meter totalt. På fjärde försöket landade vi på sand och ankaret högg som det skulle. Ingen Randy på fjärde. Delfiner är ju smarta och sociala djur och jag fick känslan av att han kom upp och ville berätta att ankaret ligger inte bra här, ni behöver göra om detta. Något av en hamnkapten under vattnet i viken som guidar oss vilsna fenlösa varelser till bättre bedrifter i detta vårt främmande element. Vi människor har kallat delfiner för ”De Gudomliga” i tusentals år och tillskriver dem säkert både ett och annat som inte stämmer. Lite önsketänkande är nog detta, mer troligt reagerade Randy på ljudet av metallskrap mot sten när vi dumpade vårt 33-kilos Vulcan och 100 kilo kätting på en klippa bredvid honom, och kom nog snarast för att nyfiket undersöka det spektaklet. Och när det till slut gick bra och det blev lite tyst så fann han det tråkigt och simmade vidare för att kolla på annat. Men det var en väldigt fin interaktion och en speciell naturupplevelse. Och visst är tanken på välvilliga och hjälpsamma varelser i havet lite kittlande ändå?
Apropå varelser under vattnet och franska pärlor så besökte vi ett unikt museum. Igen. I Cherbourg den här gången, La cité de la Mer, vid första anblick en lite underlig mix av Titanicutställning, akvarium och ubåtsmuseum. Men de fick ihop det bra. Den stora begivenheten i mitt tycke var ”Le Redoutable” – Frankrikes första strategiska atomubåt, kärnvapenbestyckad, som sedan den tagits ur drift gjorts tillgänglig för allmänheten på muséet. Ett globalt unikum och med en otroligt bra guidad tur genom hela ubåten från för till akter. Men det visades en hel radda med ubåtar som varit banbrytande och först i världen med djuprekord, och fransmännen var först i världen med att bygga en ubåt värd namnet (som inte var en uppochnedvänd roddbåt då), Plongeur, sjösatt 1863, ungefär samtidigt som Jules Verne gjorde Nautilus och kapten Nemo kända för omvärlden.
Några Franska pärlor till är värda ett omnämnande. Concarneau besökte vi lite av misstag, eller oplanerat ska jag säga, på grund av att jag blev sjuk och inte orkade åka så långt. Väldigt mysig liten stad med en ringmurad mindre del närmast hamnen, som att litet Visby. Därifrån blev det en heldag på cykel till regionens största stad Quimper, avstickare till ett hantverks-cidreri och vi inhandlade ett konstverk av en bretonsk gubbe, som pryder Neverlands interiör nu – en drivvedsplanka med en fyr målad i olja. Motivet passerade vi på håll när vi gick genom Chenal du Four, och i folkmun benämns den Enfers des Enfers. Helvetets helvete. Tydligen en av världens mest utsatta fyrplatser.
Slutligen besökte vi två slott, lite av sagoslott på olika sätt och oväntat kul och upplyftande besök båda två. Vi gjorde som vi brukar – kollade på Google Maps, såg ett slott, åkte dit på vinst och förlust. Sånt blir ofta bra. Chateau de Ravalets hade en helt magisk park. Kommunen ägde och drev anläggningen numera, och gav utrymme åt lokala kulturprofiler, vilket var på samma gång riktigt konstigt och riktigt coolt. Ett 1500-talsslott med en fantastisk park, och så en utställning av en samling med actionfigurer i den miljön. Skumt, och ballt? Japp, och japp!
Chateau Keriolet, ytterligare ett sagoslott med en väldigt rolig historia och mycket udda utseende och stil. Jag avslöjar kanske inte mer om det än att det satt en rysk björn i sten uppe på taket, det fanns en något världsunik samling av sängvärmare, och – en mindre samling uppstoppade rävar. Fult och vanvördigt uppstoppade might I add, vilket alltid kittlar min fantasi och väcker ett mycket gammalt minne.
Varje gång jag ser en fult uppstoppad räv så gör min hjärna en associatorisk tidsresa tillbaka till tvåan i gymnasiet, med allt vad det för med sig då, men framförallt, källan till associationen: franskalektionerna med Irmelin. Det är inte sagolikt mycket franska jag kommer ihåg, det har blivit rätt tydligt under vår vistelse här. Tyvärr har jag ett bra uttal fortfarande, så när jag använder mina minimalt ihågkomna fraser så blir min språkliga kompetens ofta hyggligt överskattad. Min i förväg uttänkta och skapligt väl uttalade öppningsfras besvaras således ofta alldeles för snabbt för att jag ska kunna hänga med. Lite jobbigt pinsamt så. Men åter till räven, vi läste under en termin i tvåan Guy de Maupassants fantastiskt fina saga Le Petit Prince, men man hade ju inte vett att uppskatta den då givetvis. Men av allting som kunde eller borde ha fått fotfäste i den grå massan så planterade sig Guys lite knasiga räv oerhört centralt, med sin första hälsning till Lille Prinsen när de träffas – ”Je suis un renard, le renard a dit”, jag är en räv sa räven. Den där räven och hans upplyftande pedagogiska introduktion ledde hursomhelst till en babbiljard karikatyrteckningar av mer eller mindre sinnesstörda och missbildade rävar i var och varannan lärobok, på skåp, i anteckningsblock, överallt. Och de spred sig lite epidemiskt över skolans nejder. Oklart hur det gick till egentligen, min bordskamrat ritade den första – du vet vem du är och jag håller dig fortfarande skyldig för detta upptåg, som fortfarande bereder mig skratt och stor glädje var gång jag ser en taffligt uppstoppad räv.
Nu ligger vi stilla ett par dagar på Belle Ile en Mer, ”Den vackra ön i havet”, inte fantasifullt men väl så poetiskt namn, och ön gör skäl för sitt namn. Här har vi cyklat en massa. Och badat, sommaren har liksom kommit till oss, äntligen. I september. Vårt franska slutmål är La Rochelle där vi ska försöka dra nytta av en hel del varvstjänster, haverierna är lite fler och aningen krångligare än vi trodde, det blir kanske ett eget inlägg om det senare. Vi är ganska nöjda och känner oss lite klara med vistelsen i La France för den här gången. En vistelse som började i höstfeeling och slutade i sommar, full av roliga kontraster, udda upplevelser och vackra vyer.